Jag står på kanten och balanserar

För första gången känner jag att det finns människor som förstår eller iallafall försöker förstå hur mina barn fungerar. Det är ju själva nyckeln till att kunna hjälpa dem till rätta i livet. Jag behöver inte kämpa lika mycket för att förklara. Äntligen!
Men nu, nu kommer sorgen...
Sorgen över alla kämpiga år som jag knappt kan minnas eftersom jag varit tvungen att stänga av mig för att över huvud taget stå på benen. Sorgen över alla familjemedlemmar som inte ville förstå och vände oss ryggen. Sorgen över alla vänner som inte orkat med att bevittna allt det jobbiga.
Jag känner ingen ilska mot er. Bara sorg. Jag tror att ni känner samma sak.
Jag kommer inte att göra något för att ändra på situationen. Jag blev också tvungen att göra ett val. Jag behövde den lilla energi jag hade till att försöka hålla mina barn ovanför ytan. Jag orkade inte längre bli ledsen över alla kommentarer eller ständigt försöka förklara något som ingen ville ta till sig. Kanske var sanningen för smärtsam att ta till sig. Jag förstår er.
Däremot känner jag att samhället har svikit mina barn. De har varit helt rättslösa och de enda som kämpat för deras rättigheter har varit två utmattade föräldrar. Alla år de varit hemma utan att ha någon skola att gå till som de klarat att vara i. Ingen har velat hjälpa alla har bollat oss mellan sig. Alla har skyllt på varandra eller på att det inte finns pengar. Två barn hemma, ett arbete att sköta och noll insatser från samhället.
Mina barn har fått men för livet.
Jag har fått men för livet, jag känner att jag inte är samma person längre som jag en gång var. Jag har blivit smärtsamt varse om hur fruktansvärt dåligt skyddsnät det finns i samhället för dessa barn, och hur stor okunskap som fortfarande råder bland dem som borde veta bättre.
Jag försöker att inte ramla över kanten, jag måste vara stark. Långt där nere finns alla ogråtna tårar och all omsorgsfullt inpackad sorg. Jag kan inte ta itu med det nu. Det finns aldrig någon tid, aldrig något utrymme. Det får vänta. Livet får vänta....

Lite trött bara..

Jag har ínte riktigt orkat med att skriva på min blogg på sista tiden. Jag vet att jag behöver skriva här för att må lite bättre. Men det är som att när allt blir lite för mycket så sluter jag mig.
Jag oroar mig en del för framtiden både när det gäller mina barn och mig själv.
Jag blev av med mitt arbete under sommaren. Jag har kämpat så hårt för att kunna behålla mitt arbete. All tid jag förlorat på otaliga möten kring mina barn har jag jobbat ikapp på nätterna hemma. Arbetet var otroligt viktigt för mig. Det var det ställe jag kunde tänka på något annat och träffa andra människor. Det gjorde att jag orkade med allt jag hade hemma lite bättre. När "Åttan" lades in på sjukhus med efterföjande terapi blev det nog för mycket för min arbetsgivare så hon sa upp mig. Känner mig ledsen och besviken eftersom jag vet att jag gjorde ett bra arbete. Hon konstaterade att "det verkar som det aldrig ordnar sig för dina barn" och jag hade inte mycket att säga om det. Jag hoppas och tror att allt kommer ordna sig för oss till slut trots allt.

Kram till er som fortfarande läser på min sida!

Den blomstertid nu kommer. . .

Det är något vemodigt men ändå så vackert över skolavslutningar. Minnet av alla dessa skolavslutningar går som en röd tråd långt tillbaka i livet. Alla gånger man stått på skolgården med en klump i magen av sorg att lämna något, men också av förväntan inför vad som komma skall.
Nu är det min minstings första skolavslutning. Han slutar sexårs och ska få nya lärare nästa termin när han börjar i första klass.
Sommaren är som vackrast nu. Alla välbekanta sånger ljuder från scenen.
På scenen står två åttaklassare. Det är deras uppgift att hålla i flaggorna. Det är inte vilka åttaklassare som helst. Jag har känt dessa killar sedan de var små. De var bästa vänner med Fjorton. När jag ser hur stora de blivit förstår jag att det var länge sedan Fjorton inte längre klarade att gå till skolan.
Jag minns när de lämnade läsk, tidningar och godis vid vår dörr för att muntra upp Fjorton när han mådde som sämst. Jag minns alla fina teckningar de ritade där de skrev hur mycket de saknade honom.
Jag önskar att jag orkade förklara för dem att de inte har någon skuld i att deras vän försvann ur deras liv.
Niorna som av tradition står på scenen under hela avslutningsceremonin, ska nu framföra en sång för en vän som gått bort under året som gått.
De sjunger och spelar Coldplay "The Scientist" som de tillägnar sin förlorade vän.
Nu rullar tårarna över min kind.

Ett farväl

Jag har inte haft någon ro att skriva på min blogg på sista tiden. Många omvälvande saker händer i mitt liv som jag försöker hantera så gott jag kan och klarar.

Åttan har "skrivits ut" från barnpsykiatriska kliniken. De som arbetat där har betytt otroligt mycket för Åttan och oss. Därför var det sorgligt att skiljas från dem. Vi är så glada och tacksamma för att han fick vara där, och att han mår så mycket bättre nu, jämfört med när han lades in på avdelningen.

Det blev stor avslutning med alla inblandade. Huvudpersonen ville dock inte infinna sig. Han gillade inte att allt inte skulle vara som vanligt den här dagen. Han ville ju att allt skulle fortsätta precis som vanligt. Det var ju så bra!
Han förstod inte varför han måste träffa dem för att säga hejdå.
Han sa, "Jag säger farväl i mina tankar istället." Han målade kuvertet där vi lade kortet vi skrivit till dem. De fick en nallebjörn av Åttan. Åttan vill nämligen egentligen vara en björn. Det är hans stora sorg att det inte går att ordna.

Åttans pappa fick åka själv till avslutningen då jag kände att jag inte klarade att åka dit ensam (det var så sorgligt att skiljas från dem) och någon var ju tvungen att vara hemma med Åttan. Uppslutningen var stor. Alla kom, läkare, överläkare, psykologer, sjuksköterskor, behandlare, lärare mm. De hade dukat fint och köpt Åttans favoritfika i hopp om att han skulle dyka upp.
Under fikat hade alla sagt så fina saker om vår unge. Han hade berört dem och de tyckte att han hade lärt dem så mycket. Det värmer att höra det. Oftast känns det ju som att dessa barn är allt annat än en tillgång i det här samhället.
Ni fick vår unge att blomma. Tack!

Kulturkrock

Idag följde jag med Fjorton till skolan. Hm, det låter enklare än det är.

Först måste vi hitta rätt kläder till herren, d v s han har regler för vilka färger som ska vara på olika kläder. Det visade sig bli svårare än jag trott eftersom jag missat att tvätta de kläder han måste ha för att kunna åka iväg. Jag hittade ett till slut kläder som passade i färgerna, t ex ett par mjukisbyxor med stora hål på knäna. Nöden har ingen lag så det fick gå ändå. Fjorton klarade inte att gå utanför dörren utan att ha en mössa på sig. Så han var rätt söt när han knallade ut till skoltaxin med trasiga kläder och vintermössa i sommarvärmen.

Vi skulle träffa studie och yrkesvägledaren (SYV) som arbetar där. Jag hade förberett genom att maila de frågor Fjorton hade till honom. Fjorton vill nämligen inte prata i sådana här sammanhang. SYV:en berättade om det Fjorton ville veta, nämligen om gymnasium, betyg mm. Jag försökte sköta mig så gott det gick. Det finns nämligen många regler i Fjortons liv. Man får inte prata med honom under taxifärden till skolan eller när någon annan lyssnar. Man får heller inte berätta saker om honom hur oskyldiga de sakerna än kan vara.

När vi ändå lyckats få honom till skolan passade han på att ha lektion efter mötet. Jag satt ner och väntade tills han slutade.

Väl hemma fick jag mig en riktig avhylning. Jag hade tydligen råkat nämna att Fjorton är duktig på datorer. Vilken dödssynd! Sedan hade jag tydligen också sagt ok och ja när SYV:en berättade om de olika skolalternativen för oss. Fjorton förstår inte varför jag måste bekräfta att jag hör vad han berättar. Han tycker att det borde SYV:en förstå eftersom jag tittar på honom under samtalet. Jag försöker förklara att det nog hade varit ännu konstigare om vi kommit in i rummet, en mamma och hennes tonårsson, satt oss i stolarna, tonårssonen som tittar åt ett annat håll hela tiden, och en stirrande mamma, utan att säga ett knyst under hela tiden, för att sedan resa oss och lämna rummet när vi lyssnat klart. Det förstår inte Fjorton!

Jag har fortfarande inte kommit på något bra sätt att förklara det här för honom.

I alla fall får jag inte följa med till terapeuten som vi ska träffa på torsdag. Hoppas han hinner ändra sig.

Kram och God natt!

Bankrån och kedjetäcken

Idag hade vi en liten helvetes morgon. Både Fjorton och Sexan blev hemma. Barnens pappa fick ta hand om dem medan jag och Åttan åkte till kliniken. Det är så skönt när vi åker iväg jag och Åttan. Vi susar fram på vägarna, fönstrena nervevade och musiken på högsta. Naturen utanför är som vackrast just nu.

Först hade vi drama. Jag blir lika fascinerad över Åttan varje gång, hur självklart han lever sig in i teatern.

Idag fick han titta på ett stycke tyg genom ett kalejdoskop. Tyget var rött och glänste i solen där det låg i fönstret. Läraren frågar vad Åttan ser. Åttan svarar att han ser en mullvad som heter Stig. Läraren frågar vad mullvaden gör. Åttan svarar att han ska råna en bank. Och så fortsätter berättelsen. Jag bara sitter och lyssnar och njuter.

Efter dramat blir det en liten paus så att Åttan hinner ner till väntrummet och hämta en kopp varm choklad. Sedan har han bråttom sin favoritfröken och favoritlektion, nämligen bildterapin.

Vi glaserar de alster i keramik vi gjort tidigare och avslutar med att måla. Åttan myser.

När Åttan låg inne på kliniken fick han låna ett bolltäcke som han använde för att lugna ner sig när han kände sig orolig. Han älskade bolltäcket. De på kliniken ordnade så att han skulle få ett eget.

Vid utprovningen av det här täcket fick han även prova ett täcke med insydda kedjor i. Jag tror det väger någonstans mellan fem och sex kilo. Vi valde ett sånt eftersom det inte "lät" lika mycket och följde efter kroppen ännu bättre än bolltäcket. Åttan tycker att det är superskönt. Jag kan verkligen rekomendera att prova det, om ni har barn som behöver hjälp att slappna av eller lugna ner sig.

Sov så sött!

Vin, god mat och tjejsnack.

I lördags var vi hemma hos min bästaste bästis och hennes familj. Solsken, vin, god mat och trevligt sällskap. Det är så det ska vara när livet är som bäst. Härligt med en paus från alla problem. Ungarna leker med varandra och det finns tid att bara mysa. Vi blir som vanligt de tonårstjejer vi en gång var. Ni vet, killsnack, tjuvrökning och sällskap till hemlighuset ( det går ju inte att pausa med allt kackel).
Alltid lika mysigt när vi träffas, tack M & P!