Den blomstertid nu kommer. . .

Det är något vemodigt men ändå så vackert över skolavslutningar. Minnet av alla dessa skolavslutningar går som en röd tråd långt tillbaka i livet. Alla gånger man stått på skolgården med en klump i magen av sorg att lämna något, men också av förväntan inför vad som komma skall.
Nu är det min minstings första skolavslutning. Han slutar sexårs och ska få nya lärare nästa termin när han börjar i första klass.
Sommaren är som vackrast nu. Alla välbekanta sånger ljuder från scenen.
På scenen står två åttaklassare. Det är deras uppgift att hålla i flaggorna. Det är inte vilka åttaklassare som helst. Jag har känt dessa killar sedan de var små. De var bästa vänner med Fjorton. När jag ser hur stora de blivit förstår jag att det var länge sedan Fjorton inte längre klarade att gå till skolan.
Jag minns när de lämnade läsk, tidningar och godis vid vår dörr för att muntra upp Fjorton när han mådde som sämst. Jag minns alla fina teckningar de ritade där de skrev hur mycket de saknade honom.
Jag önskar att jag orkade förklara för dem att de inte har någon skuld i att deras vän försvann ur deras liv.
Niorna som av tradition står på scenen under hela avslutningsceremonin, ska nu framföra en sång för en vän som gått bort under året som gått.
De sjunger och spelar Coldplay "The Scientist" som de tillägnar sin förlorade vän.
Nu rullar tårarna över min kind.

Ett farväl

Jag har inte haft någon ro att skriva på min blogg på sista tiden. Många omvälvande saker händer i mitt liv som jag försöker hantera så gott jag kan och klarar.

Åttan har "skrivits ut" från barnpsykiatriska kliniken. De som arbetat där har betytt otroligt mycket för Åttan och oss. Därför var det sorgligt att skiljas från dem. Vi är så glada och tacksamma för att han fick vara där, och att han mår så mycket bättre nu, jämfört med när han lades in på avdelningen.

Det blev stor avslutning med alla inblandade. Huvudpersonen ville dock inte infinna sig. Han gillade inte att allt inte skulle vara som vanligt den här dagen. Han ville ju att allt skulle fortsätta precis som vanligt. Det var ju så bra!
Han förstod inte varför han måste träffa dem för att säga hejdå.
Han sa, "Jag säger farväl i mina tankar istället." Han målade kuvertet där vi lade kortet vi skrivit till dem. De fick en nallebjörn av Åttan. Åttan vill nämligen egentligen vara en björn. Det är hans stora sorg att det inte går att ordna.

Åttans pappa fick åka själv till avslutningen då jag kände att jag inte klarade att åka dit ensam (det var så sorgligt att skiljas från dem) och någon var ju tvungen att vara hemma med Åttan. Uppslutningen var stor. Alla kom, läkare, överläkare, psykologer, sjuksköterskor, behandlare, lärare mm. De hade dukat fint och köpt Åttans favoritfika i hopp om att han skulle dyka upp.
Under fikat hade alla sagt så fina saker om vår unge. Han hade berört dem och de tyckte att han hade lärt dem så mycket. Det värmer att höra det. Oftast känns det ju som att dessa barn är allt annat än en tillgång i det här samhället.
Ni fick vår unge att blomma. Tack!