För första gången känner jag att det finns människor som förstår eller iallafall försöker förstå hur mina barn fungerar. Det är ju själva nyckeln till att kunna hjälpa dem till rätta i livet. Jag behöver inte kämpa lika mycket för att förklara. Äntligen!
Men nu, nu kommer sorgen...
Sorgen över alla kämpiga år som jag knappt kan minnas eftersom jag varit tvungen att stänga av mig för att över huvud taget stå på benen. Sorgen över alla familjemedlemmar som inte ville förstå och vände oss ryggen. Sorgen över alla vänner som inte orkat med att bevittna allt det jobbiga.
Jag känner ingen ilska mot er. Bara sorg. Jag tror att ni känner samma sak.
Jag kommer inte att göra något för att ändra på situationen. Jag blev också tvungen att göra ett val. Jag behövde den lilla energi jag hade till att försöka hålla mina barn ovanför ytan. Jag orkade inte längre bli ledsen över alla kommentarer eller ständigt försöka förklara något som ingen ville ta till sig. Kanske var sanningen för smärtsam att ta till sig. Jag förstår er.
Däremot känner jag att samhället har svikit mina barn. De har varit helt rättslösa och de enda som kämpat för deras rättigheter har varit två utmattade föräldrar. Alla år de varit hemma utan att ha någon skola att gå till som de klarat att vara i. Ingen har velat hjälpa alla har bollat oss mellan sig. Alla har skyllt på varandra eller på att det inte finns pengar. Två barn hemma, ett arbete att sköta och noll insatser från samhället.
Mina barn har fått men för livet.
Jag har fått men för livet, jag känner att jag inte är samma person längre som jag en gång var. Jag har blivit smärtsamt varse om hur fruktansvärt dåligt skyddsnät det finns i samhället för dessa barn, och hur stor okunskap som fortfarande råder bland dem som borde veta bättre.
Jag försöker att inte ramla över kanten, jag måste vara stark. Långt där nere finns alla ogråtna tårar och all omsorgsfullt inpackad sorg. Jag kan inte ta itu med det nu. Det finns aldrig någon tid, aldrig något utrymme. Det får vänta. Livet får vänta....
