Jag har ínte riktigt orkat med att skriva på min blogg på sista tiden. Jag vet att jag behöver skriva här för att må lite bättre. Men det är som att när allt blir lite för mycket så sluter jag mig.
Jag oroar mig en del för framtiden både när det gäller mina barn och mig själv.
Jag blev av med mitt arbete under sommaren. Jag har kämpat så hårt för att kunna behålla mitt arbete. All tid jag förlorat på otaliga möten kring mina barn har jag jobbat ikapp på nätterna hemma. Arbetet var otroligt viktigt för mig. Det var det ställe jag kunde tänka på något annat och träffa andra människor. Det gjorde att jag orkade med allt jag hade hemma lite bättre. När "Åttan" lades in på sjukhus med efterföjande terapi blev det nog för mycket för min arbetsgivare så hon sa upp mig. Känner mig ledsen och besviken eftersom jag vet att jag gjorde ett bra arbete. Hon konstaterade att "det verkar som det aldrig ordnar sig för dina barn" och jag hade inte mycket att säga om det. Jag hoppas och tror att allt kommer ordna sig för oss till slut trots allt.
Kram till er som fortfarande läser på min sida!
