Kulturkrock

Idag följde jag med Fjorton till skolan. Hm, det låter enklare än det är.

Först måste vi hitta rätt kläder till herren, d v s han har regler för vilka färger som ska vara på olika kläder. Det visade sig bli svårare än jag trott eftersom jag missat att tvätta de kläder han måste ha för att kunna åka iväg. Jag hittade ett till slut kläder som passade i färgerna, t ex ett par mjukisbyxor med stora hål på knäna. Nöden har ingen lag så det fick gå ändå. Fjorton klarade inte att gå utanför dörren utan att ha en mössa på sig. Så han var rätt söt när han knallade ut till skoltaxin med trasiga kläder och vintermössa i sommarvärmen.

Vi skulle träffa studie och yrkesvägledaren (SYV) som arbetar där. Jag hade förberett genom att maila de frågor Fjorton hade till honom. Fjorton vill nämligen inte prata i sådana här sammanhang. SYV:en berättade om det Fjorton ville veta, nämligen om gymnasium, betyg mm. Jag försökte sköta mig så gott det gick. Det finns nämligen många regler i Fjortons liv. Man får inte prata med honom under taxifärden till skolan eller när någon annan lyssnar. Man får heller inte berätta saker om honom hur oskyldiga de sakerna än kan vara.

När vi ändå lyckats få honom till skolan passade han på att ha lektion efter mötet. Jag satt ner och väntade tills han slutade.

Väl hemma fick jag mig en riktig avhylning. Jag hade tydligen råkat nämna att Fjorton är duktig på datorer. Vilken dödssynd! Sedan hade jag tydligen också sagt ok och ja när SYV:en berättade om de olika skolalternativen för oss. Fjorton förstår inte varför jag måste bekräfta att jag hör vad han berättar. Han tycker att det borde SYV:en förstå eftersom jag tittar på honom under samtalet. Jag försöker förklara att det nog hade varit ännu konstigare om vi kommit in i rummet, en mamma och hennes tonårsson, satt oss i stolarna, tonårssonen som tittar åt ett annat håll hela tiden, och en stirrande mamma, utan att säga ett knyst under hela tiden, för att sedan resa oss och lämna rummet när vi lyssnat klart. Det förstår inte Fjorton!

Jag har fortfarande inte kommit på något bra sätt att förklara det här för honom.

I alla fall får jag inte följa med till terapeuten som vi ska träffa på torsdag. Hoppas han hinner ändra sig.

Kram och God natt!

Bankrån och kedjetäcken

Idag hade vi en liten helvetes morgon. Både Fjorton och Sexan blev hemma. Barnens pappa fick ta hand om dem medan jag och Åttan åkte till kliniken. Det är så skönt när vi åker iväg jag och Åttan. Vi susar fram på vägarna, fönstrena nervevade och musiken på högsta. Naturen utanför är som vackrast just nu.

Först hade vi drama. Jag blir lika fascinerad över Åttan varje gång, hur självklart han lever sig in i teatern.

Idag fick han titta på ett stycke tyg genom ett kalejdoskop. Tyget var rött och glänste i solen där det låg i fönstret. Läraren frågar vad Åttan ser. Åttan svarar att han ser en mullvad som heter Stig. Läraren frågar vad mullvaden gör. Åttan svarar att han ska råna en bank. Och så fortsätter berättelsen. Jag bara sitter och lyssnar och njuter.

Efter dramat blir det en liten paus så att Åttan hinner ner till väntrummet och hämta en kopp varm choklad. Sedan har han bråttom sin favoritfröken och favoritlektion, nämligen bildterapin.

Vi glaserar de alster i keramik vi gjort tidigare och avslutar med att måla. Åttan myser.

När Åttan låg inne på kliniken fick han låna ett bolltäcke som han använde för att lugna ner sig när han kände sig orolig. Han älskade bolltäcket. De på kliniken ordnade så att han skulle få ett eget.

Vid utprovningen av det här täcket fick han även prova ett täcke med insydda kedjor i. Jag tror det väger någonstans mellan fem och sex kilo. Vi valde ett sånt eftersom det inte "lät" lika mycket och följde efter kroppen ännu bättre än bolltäcket. Åttan tycker att det är superskönt. Jag kan verkligen rekomendera att prova det, om ni har barn som behöver hjälp att slappna av eller lugna ner sig.

Sov så sött!

Vin, god mat och tjejsnack.

I lördags var vi hemma hos min bästaste bästis och hennes familj. Solsken, vin, god mat och trevligt sällskap. Det är så det ska vara när livet är som bäst. Härligt med en paus från alla problem. Ungarna leker med varandra och det finns tid att bara mysa. Vi blir som vanligt de tonårstjejer vi en gång var. Ni vet, killsnack, tjuvrökning och sällskap till hemlighuset ( det går ju inte att pausa med allt kackel).
Alltid lika mysigt när vi träffas, tack M & P!

Baksmälla

I förrgår åkte jag och barnens pappa för att titta på en skola åt Åttan. Jag var otroligt nervös. Jag mådde nästan illa. Det var så mycket som hängde på det där besöket.
Jag hade hört från "kliniken" att stället hade varit fantastiskt och att även BUP och Socialtjänsten hade varit förtjusta. Jag var rädd att jag inte skulle tycka samma sak eftersom det känns som sista chansen för vår Åttan. Samtidigt var jag nervös att jag skulle tycka samma sak som övriga och att det sen inte skulle gå att genomföra. Ni vet, man måste ju gardera sig mot besvikelser. Men allt verkade lovande. Det lät som att både kommun och landsting för en gång skull tyckte samma sak och att det verkligen var den perfekta miljön för Åttan.
När vi äntligen hittade dit (det ligger nämligen ute på landet) visade det sig att det blivit ett missförstånd mellan skolan och kliniken. Det skulle nämligen bekräftas att vi skulle komma den här tiden vilket inte hade gjorts.
Nu stod vi där i ösregnet med våra papper om Åttan i handen och ingen visste att vi skulle komma.
Vi träffade på en man som tydligen var ansvarig för antagningen till skolan och han tog sig tid med oss nu när vi ändå var där. Vi fick sitta ner och han berättade lite om hur det fungerade med antagningen till skolan mm. Han la mycket tid på att prata om pengar och ekonomi. Jag blir lika illa berörd varje gång. Han fokuserade på hur resurskrävande vårt barn var och att man ju inte kunde garantera att det skulle fungera där för honom. Vi försökte berätta om vår fantastiska unge och det känndes stundtals som ett smutsigt säljjobb där man försöker sälja in en produkt som ingen vill ha.
Vi fick iallafall en rundtur i den fantastiska miljön som Åttan skulle älska. Där fanns många av de saker han gillar. Djur, natur, odlingar, snickarverkstad, syrum, musikrum, teater mm. Jag försökte ta ett kort på den fantastiska lilla scenen som fanns där, men kameran ville inte fungera.
- Ni kan få en brochyr (stavas det så?) med er när ni går, sa mannen.
Under rundturen berättade han hur svårt och krångligt det blivit med antagningar av elever nu när kommunerna själva ansvarar för placeringen av sådana här barn. Tidigare remitterades barnen via landstinget och då var allt mycket enklare. Alla kommuner har sina egna regler och gränser för vad de är villiga att betala för en plats på skolan.
Åter till administrationsbyggnaden. Där tar mannen våra telefonnummer och talar om att de ska ha ett möte följande dag för att besluta om de kan ta sig an Åttan. Jag plockar fram de papper jag gjort iordning som beskriver Åttan. Han vill inte ha mina papper. Jag förstår.
I bilen gråter jag hela vägen hem. Men jag hoppas, hoppas...
I går känndes det som att jag inte skulle orka resa mig från sängen. Jag kännde mig förlamad av ovissheten om hur allt skulle bli. Åttan fick åka med pappa till kliniken i dag för att ha drama. Sexan är sjuk och jag är hemma med honom.
Mobilen ringer. Jag misstänker att det är från skolan vi besökt. Jag klarar inte att svara. Jag är så rädd för vad de ska säga.
När Åttan kommer till kliniken berättar Åttan för sin dramalärare om skolan som mamma och pappa besökt. Han låter glad och förväntansfull. Sekunden efter ringer det på pappans mobil. Han svarar, han får det besked vi fasat för. Skolan anser att de inte har tillräckligt med resurser för att ta sig an vår pojke. Tomhet, sorg....

Det känns som man får ta en sekund i taget för att orka en dag till. Vi befinner oss i en känslomässig baksmälla. Den kommer gå över. Det måste den göra.

Ingen av oss orkar tala om för Åttan vad som beslutats. Det får vi göra när vi känner oss lite starkare så att vi samtidigt kan ingjuta hopp i honom att allt kommer lösa sig. Att det finns en plats även för honom.
Kram

UFO-mamman

Hallå där! Datakrångel har drabbat mig! Det är därför jag inte har kunnat skriva på ett tag. Jag har smygit in till Fjorton och lånat hans dator när han slumrat in en stund.
Idag har varit en hektisk dag. Jag kämpar som vanligt för fullt för att få ordning på saker och ting i mitt smått kaotiska liv.
Morgonen ägnades åt att få iväg Fjorton till skolan. Hans frånvaro har varit hög sista tiden. Jag oroar mig inte så mycket om hans frånvaro. Det är orsaken till frånvaron som oroar mig. Fjorton vill inte leva längre. Tyvärr är det här inget nytt. Han förstår inte meningen med sitt liv. Han lider och försöker klara av ännu en dag på planeten jorden.
Jag frågar honom rakt ut;
-"Du tänker väl inte på att ta livet av dig?"
Fjorton tittar mig för en gångs skull djupt in i ögonen och svarar;
-"Nej jag lovar."
Jag tror honom.
Det känns som jag ska gå sönder inombords. Mitt barn vill inte leva! Det går aldrig någonsin att vänja sig vid det.
I alla år jag varit hans coach har jag alltid varit fullkomligt övertygad om, att han snart kommer må så mycket bättre, och att hans liv kommer att bli meningsfullt för honom. Men jag ser vilket liv han lever, och hur svårt det är för honom att förstå den här världen, och att klara att leva det liv man ska göra här på våran planet. Det känns svårt och hemskt att säga att jag förstår varför han känner som han gör. Jag har ju varit med på hela hans resa. Min älskade unge!.....
När Fjorton fick sin diagnos hade jag svårt att ta till mig hur lite vi faktiskt hade förstått honom och hur han tänkte och fungerade. Det känndes så oerhört svårt att acceptera att han inte behöver oss på samma sätt som vi behöver honom. Jag vet att han älskar sin familj, men på ett annorlunda sätt.
Psykologen som delgav oss hans diagnos sa till mig att jag fick tänka mig att jag var mamma till två ufon. För den oinvigde låter det här säkert brutalt. Men det var precis så det var. Jag var mamma till två ufon som såg ut som vi andra, var helt normalbegåvade men hade ett helt annat sätt att tänka och fungera på. Från och med den dagen tänker jag på mig själv som mamma till två ufon. Ufomamman!Varje dag lär jag mig något nytt om hur mina ungar fungerar och jag försöker att i möjligaste mån göra vår värld begriplig för dem.Var på möte i Fjortons skola idag. Ett bra men jobbigt möte. Fjorton ska få träffa en terapeut för att arbeta med sina tvång och fobier. Fjorton har gått med på att träffa honom en gång tillsammans med mig och hans pappa. Sen får vi se. Åkt kors och tvärs för att samla in intyg för tillfällig föräldrapenning. Kliniken här och Bup där. Allt är en enda röra. Jag har inte orkat ta itu med det under ett par års tid så det är mycket att reda ut. Jag har levt på ett lån jag tog för att renovera badrummet. Nu är lånet förbrukat och räkningarna bara väller in. Nu är det dags. Nu måste jag få ordning på allt.

Järnet till Försäkringskassan för att hinna i tid. Genomgång av två års papper. Huvudvärken tilltar.

Mäklaren som jag mailat angående en lägenhet ringer. Pulsen går upp. Flytta! Ett stort steg för vår lilla familj. Men orkar jag se allt som måste fixas med huset men aldrig få varken tid eller ork till det?
När mäklaren ska öppna mitt mail jag skickat till honom lägger hans dator av. Åh, hjälp har jag smittat hans dator med något? Han skulle återkomma när han pratat med säljaren om att eventuellt få se lägenheten före visningen. Han har inte hört av sig ännu. Kanske hade han numret på sin dator? Tänker snabbt igenom vilka fler jag mailat till. Bup, men de har väl ändå bra skydd för sina datorer?

TACK, ni som kommenterat på min sida. Jag kan inte beskriva hur mycket det värmer att få gensvar från andra som kan förstå, som kanske också befunnit sig där jag är nu.

Tack och kram!