Semestervånda

Jag försökte prata med mina barn om semester idag. Med tanke på hur de reagerade så skulle man kunna tro att det var något fruktansvärt ämne jag ville avhandla med dem.
Detta elände att komma på någon semester som kan passa herrarna. Senaste försöket var en vinterresa till Säfsen. Ja, vad ska man säga.. Stugan var toppenfin, vädret var toppen men ungarna ville inte gå ut. Lyckades till slut locka ut Åttan till en backe nära stugan. När han såg att det var andra barn där började han skrika och fäktas med skidstavarna. Den naiva mamman hade nämligen en föreställning att han skulle prova att åka lite skidor på längden, därav stavarna.
Fjorton fick också utbrott eftersom Internet inte fungerade från stugan där vi bodde. Barnens pappa som också var med på resan fick uppsöka närmaste stad för att försöka hitta ett mobilt abonnemang som kanske fungerade bättre. Efter att kört av vägen med bilen och blivit uppdragen därifrån av en bärgare kom han hem med ett ett nytt abonnemang, som naturligtvis inte fungerade. Fjorton fick skjutsas hem till Stockholm mitt i natten. Mormor fick ta hand om honom hemma.
Katastroferna avlöste varandra och till slut bestämde vi oss för att åka hem ett par dagar tidigare än tänkt.
Jag minns att jag tog en promenad en kväll för att titta lite på området vi bodde i. Jag gick förbi huset med receptionen, hotellet och restaurangen. Därinne brann det i brasan. Jag såg alla barnfamiljer som satt där och allt såg så mysigt och idylliskt ut. En sorgklump värkte i mitt bröst.

Bildterapi och avbokade tandläkarbesök

Åttan och jag åkte till Kliniken idag för att ha lite bildterapi. Idag var vi lite tidiga för en gångs skull, så det blev varm choklad innan lektionen och ett parti schack. D v s Åttan spelar schack och mamma låtsas att hon kan. Åttan vet att jag inte fattar någonting av schack och blir lite irriterad när jag härmar hans drag hela tiden. Som tur var kom bildläraren efter ett kort tag.
Det är så avstressande att komma in i bildverkstaden och bara bara låta tankarna flyga fritt medan man målar något helt obegripligt på ett papper. Åttan fick glasera sina keramikalster. Han är så koncentrerad på det han gör. Jag tror att jag aldrig sett honom så avslappnad som han är när han har bildterapi.

Jag fick åka ensam till tandläkaren idag. Både Fjorton och Åttan vägrade följa med.

Nej, nu ska jag gå och knyta mig.

Sov så sött alla!

Pantomim och varm choklad

Åttan åker till "kliniken" (Barnpsykiatriska kliniken) nästan varje dag. Det har han gjort sedan han lades in på barnpsyk för några veckor sedan. Åttan får så svår ångest i vissa situationer att han helt tappar verkligheten. Jag kallar det att han blir psykotisk men inom barnpsykiatrin kallas det visst att man disocierar. (det blev säkert felstavat)
I dag hade han iallafall drama på kliniken. Vi gjorde en masssa olika övningar, jag och Åttan. Jag blir så imponerad av honom! Tänk om han kunde börja i en dramagrupp? Åttan vill gärna ha drama, men bara på kliniken och ensam med sin lärare som nu. Det blir nog svårt att ordna. Jag fasar för när han inte längre får komma till sina dramalektioner.
Åttan gillar kliniken. Det finns en dryckesmaskin där i väntrummet. Man trycker bara på en knapp och så kommer det ut färdig choklad! Fantastiskt tycker Åttan! "Mamma, jag ska nog jobba på kliniken när jag blir stor. Man får ju dricka choklad när man vill där."
Jag gillar också chokladen på kliniken. Vi tog varsin mugg och satte oss i bilen med nervevade rutor och bara njöt en stund innan vi körde hem igen.
Nej, nu ska jag fundera ut något sätt att få med Fjorton och Åttan till tandläkaren imorgon. Åttan skrek i högan sky när han fick veta att han skulle till tandläkaren. Jag försökte förklara för honom att de bara ska titta på tänderna imorgon. "Det behövs inte, jag har ju redan tittat på dem i morse och de var så fina", svarade Åttan.

Sov så gott!

Cirkeln är sluten

Jag skrev mycket redan som liten. Jag skrev i min dagbok att jag önskade att jag hade en helt vanlig familj. Jag kände mig så annorlunda. Jag hade en storebror som var utvecklingsstörd och autistisk. Min barndom var inte den enklaste. Många tråkiga saker hände under resans gång.
För mig var det inte någon självklarhet att bilda familj. Jag älskar barn och valde till slut att leva mitt liv fullt ut. Att bli mamma var det största!
Jag längtade så efter att uppleva ett "vanligt familjeliv".
Det blev inte riktigt som jag trodde....

Älskade vän

Jag är så lycklig att jag har just dig som vän. Du har varit min livlina genom så många svåra stunder i mitt liv.
Tack för att du finns kvar.
Tack för att du aldrig ger mig dåligt samvete när jag inte besvarar dina telefonsamtal och sms.
Tack för att du kan dela dina egna problem med mig så jag får känna mig behövd.
Tack för att du är så självklar med mina barn. Det är därför du och din familj är de enda mina barn klarar att umgås med.
Du är bäst!
Puss och kram!

Solsken, slagsmål och lite tårar.

En underbar solig vårdag. Åttan är uppe i varv innan jag ens slagit upp mina blå. Han laddar för femkamp. Han har planerat allt i minsta detalj. Till och med att mormor ska vara med. Något hon inte vet vid det här laget. Alla grenar är uppskrivna på ett papper som han kopierat upp till oss andra. Jag har sovit dåligt i natt men vet att jag måste upp på en gång. Åttan måste ha sin frukost, fort innan något händer p g a lågt blodsocker. Barnens pappa ska komma. Mormor måste komma, annars blir det ojämna lag. Han ringer henne och hon sätter sig genast på pendeltåget för att komma till oss. Tur att hon inte hade något annat planerat!
Direkt efter frukost är åttan stressad för han tror att solen snart ska gå ner. Jag försöker förklara att det inte är så men det verkar inte lugna honom.
Pappan kommer. Mormor kommer.
Åttan springer fram och tillbaka över golvet och har sina ljud för sig. Han är stressad! Fjorton har inte vaknat! (Inte så konstigt eftersom han suttit med sin dator hela natten.)
Efter några vändor ner till fjorton i desperata försök att få liv i hans lealösa kropp står han äntligen där på trappavsatsen. Snart, snart är det femkamp. Mormor kommer på att hon nog behöver gå på toa innan.
Åttan är på bristningsgränsen nu.
När första grenen är avklarad blir det meningsskiljaktigheter om hur nästa gren ska utföras.
Helvetet bryter ut. Alla tre grabbarna börjar slåss. Det slutar med att åttan ligger gråtande och skrikande på gräsmattan. Mormor råkar skratta (inte åt åttan, utan det totala kaoset som just utspelat sig). Åttan går till attack. Vid det här laget har alla grannar som såg fram emot en fridfull lördagsförmiddag i trädgården säkerligen upphört med sina trevliga små sysslor.
Vi tar oss inomhus. Jag gråter en stund. Jag tycker synd om oss alla.
Ja, ja vi gjorde iallafall ett försök. Det hade ju kunnat gå bra också.

Reinfeldt och BRIS

Åttan är förbannad. Han har varit det nu i ungefär ett halvårs tid. Han vill ha ett arbete. Han förstår inte varför barn inte får arbeta. Han tycker att skolan är meningslös. Han tycker att han lär sig saker bäst själv. I hans fall kan det nog stämma. Allt han lärt sig, har han lärt sig på egen hand. Läsa, skriva, räkna, religion, biologi, kemi, geografi mm mm.. Jag vet inte hur det gått till, men så är det.
Han mailade för en tid sedan till Reinfeldt och frågade honom varför han inte får arbeta. Han har inte fått något svar ännu. Häromdagen gick han in på BRIS hemsida och skrev frågan till dem, eftersom han upplever det här som djupt orättvis behandling av barn. De svarade! Han läste upp deras svar för mig. De hade verkligen ansträngt sig och tagit frågan på största allvar. Åttan var däremot inte nöjd. " Det märks att de inte vet att jag är autistisk" var hans kommentar. De hade gett som förslag att han skulle ringa på hos grannarna för att höra om de behövde hjälp med något. Det kan inte åttan.

Lite bakgrund

Jaha, sitter nu här med datorn som enda sällskap. Fel! Min 14-åriga (Asperger) son är också vaken. Men jag orkar inte "tvinga" honom att umgås med mig. Alla måsten för dagen är avklarade. Inte helt sant, med tanke på att det finns tusen saker jag skulle behöva göra. Jag behöver den här stunden för att samla mina tankar, något jag aldrig hinner med under dagen. Jag befinner mig i en punkt i livet där jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare. Jag har många jobbiga år bakom mig, då jag kämpat för att få rätt hjälp till mina två barn 14 och 8 år som fått varsin diagnos. Asperger syndrom och autismliknande tillstånd. Det var inte så länge sedan min 14 åring fick sin diagnos. Vi förstod inte, ingen förstod varför han inte klarade att gå till skolan. Nu förstår vi. Det som gör mest ont är att han fick lida i så många år utan att bli förstådd. Han har haft ett helvete och var riktigt illa däran när han äntligen fick rätt hjälp. Min 8 åring har också haft en jobbig första tid i livet. Han klarade inte att gå till skolan längre när han började "ettan". Vi har fortfarande inte hittat en skolplats till honom.
Allt som vi har varit med om i kontakten med skola, BUP och socialtjänst räcker till att skriva en hel bok. Jag skriver på den här bloggen för sortera mina tankar och känslor, men även för att dela med mig av mina erfarenheter till andra i liknande situation. Kanske kan jag även sprida lite kunskap om dessa osynliga, men ack så svåra funktionshinder (vilket det råder stor brist på har jag märkt).
Jag har tre underbara söner som jag älskar mest av allt i hela världen. De är otroligt intelligenta, roliga och varma personer. Trots det finns det dagar då jag undrar hur jag ska orka en enda dag till. Jag måste orka för deras skull. Mina dagar är ofta som en berg- och dalbana av känslor. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lugn och det totala kaoset med utbrott och skrik.
Jag har blivit expert på att hitta de små ljusglimtarna i livet och att drömma och planera för framtiden.

Hjälp!!!!

Nu har jag kastat mig rakt ut i cyberrymden och det känns superläskigt! Jag har aldrig bloggat tidigare. Jag har inte ens en facebooksida. Jag har aldrig shattat, kort sagt är jag helt grön på det här. Så om någon stackare nu skulle råka hamna på min sida, så ha överseende. Det här kommer nog ta tid för mig att få grepp på.