Lite bakgrund

Jaha, sitter nu här med datorn som enda sällskap. Fel! Min 14-åriga (Asperger) son är också vaken. Men jag orkar inte "tvinga" honom att umgås med mig. Alla måsten för dagen är avklarade. Inte helt sant, med tanke på att det finns tusen saker jag skulle behöva göra. Jag behöver den här stunden för att samla mina tankar, något jag aldrig hinner med under dagen. Jag befinner mig i en punkt i livet där jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare. Jag har många jobbiga år bakom mig, då jag kämpat för att få rätt hjälp till mina två barn 14 och 8 år som fått varsin diagnos. Asperger syndrom och autismliknande tillstånd. Det var inte så länge sedan min 14 åring fick sin diagnos. Vi förstod inte, ingen förstod varför han inte klarade att gå till skolan. Nu förstår vi. Det som gör mest ont är att han fick lida i så många år utan att bli förstådd. Han har haft ett helvete och var riktigt illa däran när han äntligen fick rätt hjälp. Min 8 åring har också haft en jobbig första tid i livet. Han klarade inte att gå till skolan längre när han började "ettan". Vi har fortfarande inte hittat en skolplats till honom.
Allt som vi har varit med om i kontakten med skola, BUP och socialtjänst räcker till att skriva en hel bok. Jag skriver på den här bloggen för sortera mina tankar och känslor, men även för att dela med mig av mina erfarenheter till andra i liknande situation. Kanske kan jag även sprida lite kunskap om dessa osynliga, men ack så svåra funktionshinder (vilket det råder stor brist på har jag märkt).
Jag har tre underbara söner som jag älskar mest av allt i hela världen. De är otroligt intelligenta, roliga och varma personer. Trots det finns det dagar då jag undrar hur jag ska orka en enda dag till. Jag måste orka för deras skull. Mina dagar är ofta som en berg- och dalbana av känslor. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lugn och det totala kaoset med utbrott och skrik.
Jag har blivit expert på att hitta de små ljusglimtarna i livet och att drömma och planera för framtiden.