Den blomstertid nu kommer. . .

Det är något vemodigt men ändå så vackert över skolavslutningar. Minnet av alla dessa skolavslutningar går som en röd tråd långt tillbaka i livet. Alla gånger man stått på skolgården med en klump i magen av sorg att lämna något, men också av förväntan inför vad som komma skall.
Nu är det min minstings första skolavslutning. Han slutar sexårs och ska få nya lärare nästa termin när han börjar i första klass.
Sommaren är som vackrast nu. Alla välbekanta sånger ljuder från scenen.
På scenen står två åttaklassare. Det är deras uppgift att hålla i flaggorna. Det är inte vilka åttaklassare som helst. Jag har känt dessa killar sedan de var små. De var bästa vänner med Fjorton. När jag ser hur stora de blivit förstår jag att det var länge sedan Fjorton inte längre klarade att gå till skolan.
Jag minns när de lämnade läsk, tidningar och godis vid vår dörr för att muntra upp Fjorton när han mådde som sämst. Jag minns alla fina teckningar de ritade där de skrev hur mycket de saknade honom.
Jag önskar att jag orkade förklara för dem att de inte har någon skuld i att deras vän försvann ur deras liv.
Niorna som av tradition står på scenen under hela avslutningsceremonin, ska nu framföra en sång för en vän som gått bort under året som gått.
De sjunger och spelar Coldplay "The Scientist" som de tillägnar sin förlorade vän.
Nu rullar tårarna över min kind.