Jag har ínte riktigt orkat med att skriva på min blogg på sista tiden. Jag vet att jag behöver skriva här för att må lite bättre. Men det är som att när allt blir lite för mycket så sluter jag mig.
Jag oroar mig en del för framtiden både när det gäller mina barn och mig själv.
Jag blev av med mitt arbete under sommaren. Jag har kämpat så hårt för att kunna behålla mitt arbete. All tid jag förlorat på otaliga möten kring mina barn har jag jobbat ikapp på nätterna hemma. Arbetet var otroligt viktigt för mig. Det var det ställe jag kunde tänka på något annat och träffa andra människor. Det gjorde att jag orkade med allt jag hade hemma lite bättre. När "Åttan" lades in på sjukhus med efterföjande terapi blev det nog för mycket för min arbetsgivare så hon sa upp mig. Känner mig ledsen och besviken eftersom jag vet att jag gjorde ett bra arbete. Hon konstaterade att "det verkar som det aldrig ordnar sig för dina barn" och jag hade inte mycket att säga om det. Jag hoppas och tror att allt kommer ordna sig för oss till slut trots allt.
Kram till er som fortfarande läser på min sida!
1 kommentar:
Lilla vännen!
Usch så jäkligt rent ut sagt. Jag förstår verkligen din besvikelse, för det är likadant för mig. Jobb eller som i mitt fall, arbetsträning är ju enda stället jag kan tänka på annat än barn och på mig själv. Enda stället att hämta andan och träffa andra vuxna människor.
Det måste ha varit en tung kommentar att höra, att det aldrig verkar ordna sig med barnen. Det är tydligen så att folk verkligen inte förstår vad det handlar om med dessa osynliga funktionshinder. Jag tror knappast att du hade fått den kommentaren om du haft ett fysiskt handikappat barn eftersom folk då helt plötsligt fattar på ett annat sätt.
Frågan är väl egentligen om hon hade rätt att säga upp dig pga av detta, men vem skulle kunna ändra på det?
Hoppas att du tar dig kraften och ork att fortsätta att skriva här eftersom det ger så mycket trots allt.
Stora kramar till dig som kämpar så otroligt...jag läser och begrundar...och sänder kramar och stöttar med det jag kan //Lena
Skicka en kommentar