För första gången känner jag att det finns människor som förstår eller iallafall försöker förstå hur mina barn fungerar. Det är ju själva nyckeln till att kunna hjälpa dem till rätta i livet. Jag behöver inte kämpa lika mycket för att förklara. Äntligen!
Men nu, nu kommer sorgen...
Sorgen över alla kämpiga år som jag knappt kan minnas eftersom jag varit tvungen att stänga av mig för att över huvud taget stå på benen. Sorgen över alla familjemedlemmar som inte ville förstå och vände oss ryggen. Sorgen över alla vänner som inte orkat med att bevittna allt det jobbiga.
Jag känner ingen ilska mot er. Bara sorg. Jag tror att ni känner samma sak.
Jag kommer inte att göra något för att ändra på situationen. Jag blev också tvungen att göra ett val. Jag behövde den lilla energi jag hade till att försöka hålla mina barn ovanför ytan. Jag orkade inte längre bli ledsen över alla kommentarer eller ständigt försöka förklara något som ingen ville ta till sig. Kanske var sanningen för smärtsam att ta till sig. Jag förstår er.
Däremot känner jag att samhället har svikit mina barn. De har varit helt rättslösa och de enda som kämpat för deras rättigheter har varit två utmattade föräldrar. Alla år de varit hemma utan att ha någon skola att gå till som de klarat att vara i. Ingen har velat hjälpa alla har bollat oss mellan sig. Alla har skyllt på varandra eller på att det inte finns pengar. Två barn hemma, ett arbete att sköta och noll insatser från samhället.
Mina barn har fått men för livet.
Jag har fått men för livet, jag känner att jag inte är samma person längre som jag en gång var. Jag har blivit smärtsamt varse om hur fruktansvärt dåligt skyddsnät det finns i samhället för dessa barn, och hur stor okunskap som fortfarande råder bland dem som borde veta bättre.
Jag försöker att inte ramla över kanten, jag måste vara stark. Långt där nere finns alla ogråtna tårar och all omsorgsfullt inpackad sorg. Jag kan inte ta itu med det nu. Det finns aldrig någon tid, aldrig något utrymme. Det får vänta. Livet får vänta....
4 kommentarer:
Läser din blogg o försöker förstå !
Lite kan jag ta in men jag tror att för att förstå så ska "man ha vandrat ett par mil i dina skor"
Men du kämpar för dina barn med näbbar o klor klart att du blir slut lessen arg .
Skickar varma tankar o en stor kram till Dig. Ovan molnen lyser solen också på Dig
Eva S
Jag vet precis hur du känner det, sorgen, kampen, relationer, svek av samhället... Att alltid förklara, ursäkta, kämpa... KRAM
Det är tungt, all den där sorgen som man inte hinner med att bearbeta. Jag har själv en tung ryggsäck som jag slängt in i ett härn, längst ned i förrådet under allt skräp. För precis som du säger så hinns det inte med i allt man råddar i. Nu har ju vi haft tur som fått det bättre, tur som hittade en person som faktiskt lyssnade, förstod en del och hjälpte oss vidare. Jag lider med dig stort för jag känner så väl igen mycket av det du skriver. Sorgen över vännerna som försvann, jobbet som försvann och skäkt som inte förstod. Jag hoppas innerligt att ni också kan springa på den där människan som förstår, som har kunskapen och förmågan att ge en hjälpande hand.
Jag sänder dig en massa styrkekramar och önskar att jag kunde göra mer...
Hoppas att du orkar kämpa vidare, för valet är inget alternativ!
Lena
Vi älskar er allihop precis som ni är.
Skicka en kommentar