Baksmälla

I förrgår åkte jag och barnens pappa för att titta på en skola åt Åttan. Jag var otroligt nervös. Jag mådde nästan illa. Det var så mycket som hängde på det där besöket.
Jag hade hört från "kliniken" att stället hade varit fantastiskt och att även BUP och Socialtjänsten hade varit förtjusta. Jag var rädd att jag inte skulle tycka samma sak eftersom det känns som sista chansen för vår Åttan. Samtidigt var jag nervös att jag skulle tycka samma sak som övriga och att det sen inte skulle gå att genomföra. Ni vet, man måste ju gardera sig mot besvikelser. Men allt verkade lovande. Det lät som att både kommun och landsting för en gång skull tyckte samma sak och att det verkligen var den perfekta miljön för Åttan.
När vi äntligen hittade dit (det ligger nämligen ute på landet) visade det sig att det blivit ett missförstånd mellan skolan och kliniken. Det skulle nämligen bekräftas att vi skulle komma den här tiden vilket inte hade gjorts.
Nu stod vi där i ösregnet med våra papper om Åttan i handen och ingen visste att vi skulle komma.
Vi träffade på en man som tydligen var ansvarig för antagningen till skolan och han tog sig tid med oss nu när vi ändå var där. Vi fick sitta ner och han berättade lite om hur det fungerade med antagningen till skolan mm. Han la mycket tid på att prata om pengar och ekonomi. Jag blir lika illa berörd varje gång. Han fokuserade på hur resurskrävande vårt barn var och att man ju inte kunde garantera att det skulle fungera där för honom. Vi försökte berätta om vår fantastiska unge och det känndes stundtals som ett smutsigt säljjobb där man försöker sälja in en produkt som ingen vill ha.
Vi fick iallafall en rundtur i den fantastiska miljön som Åttan skulle älska. Där fanns många av de saker han gillar. Djur, natur, odlingar, snickarverkstad, syrum, musikrum, teater mm. Jag försökte ta ett kort på den fantastiska lilla scenen som fanns där, men kameran ville inte fungera.
- Ni kan få en brochyr (stavas det så?) med er när ni går, sa mannen.
Under rundturen berättade han hur svårt och krångligt det blivit med antagningar av elever nu när kommunerna själva ansvarar för placeringen av sådana här barn. Tidigare remitterades barnen via landstinget och då var allt mycket enklare. Alla kommuner har sina egna regler och gränser för vad de är villiga att betala för en plats på skolan.
Åter till administrationsbyggnaden. Där tar mannen våra telefonnummer och talar om att de ska ha ett möte följande dag för att besluta om de kan ta sig an Åttan. Jag plockar fram de papper jag gjort iordning som beskriver Åttan. Han vill inte ha mina papper. Jag förstår.
I bilen gråter jag hela vägen hem. Men jag hoppas, hoppas...
I går känndes det som att jag inte skulle orka resa mig från sängen. Jag kännde mig förlamad av ovissheten om hur allt skulle bli. Åttan fick åka med pappa till kliniken i dag för att ha drama. Sexan är sjuk och jag är hemma med honom.
Mobilen ringer. Jag misstänker att det är från skolan vi besökt. Jag klarar inte att svara. Jag är så rädd för vad de ska säga.
När Åttan kommer till kliniken berättar Åttan för sin dramalärare om skolan som mamma och pappa besökt. Han låter glad och förväntansfull. Sekunden efter ringer det på pappans mobil. Han svarar, han får det besked vi fasat för. Skolan anser att de inte har tillräckligt med resurser för att ta sig an vår pojke. Tomhet, sorg....

Det känns som man får ta en sekund i taget för att orka en dag till. Vi befinner oss i en känslomässig baksmälla. Den kommer gå över. Det måste den göra.

Ingen av oss orkar tala om för Åttan vad som beslutats. Det får vi göra när vi känner oss lite starkare så att vi samtidigt kan ingjuta hopp i honom att allt kommer lösa sig. Att det finns en plats även för honom.
Kram