UFO-mamman

Hallå där! Datakrångel har drabbat mig! Det är därför jag inte har kunnat skriva på ett tag. Jag har smygit in till Fjorton och lånat hans dator när han slumrat in en stund.
Idag har varit en hektisk dag. Jag kämpar som vanligt för fullt för att få ordning på saker och ting i mitt smått kaotiska liv.
Morgonen ägnades åt att få iväg Fjorton till skolan. Hans frånvaro har varit hög sista tiden. Jag oroar mig inte så mycket om hans frånvaro. Det är orsaken till frånvaron som oroar mig. Fjorton vill inte leva längre. Tyvärr är det här inget nytt. Han förstår inte meningen med sitt liv. Han lider och försöker klara av ännu en dag på planeten jorden.
Jag frågar honom rakt ut;
-"Du tänker väl inte på att ta livet av dig?"
Fjorton tittar mig för en gångs skull djupt in i ögonen och svarar;
-"Nej jag lovar."
Jag tror honom.
Det känns som jag ska gå sönder inombords. Mitt barn vill inte leva! Det går aldrig någonsin att vänja sig vid det.
I alla år jag varit hans coach har jag alltid varit fullkomligt övertygad om, att han snart kommer må så mycket bättre, och att hans liv kommer att bli meningsfullt för honom. Men jag ser vilket liv han lever, och hur svårt det är för honom att förstå den här världen, och att klara att leva det liv man ska göra här på våran planet. Det känns svårt och hemskt att säga att jag förstår varför han känner som han gör. Jag har ju varit med på hela hans resa. Min älskade unge!.....
När Fjorton fick sin diagnos hade jag svårt att ta till mig hur lite vi faktiskt hade förstått honom och hur han tänkte och fungerade. Det känndes så oerhört svårt att acceptera att han inte behöver oss på samma sätt som vi behöver honom. Jag vet att han älskar sin familj, men på ett annorlunda sätt.
Psykologen som delgav oss hans diagnos sa till mig att jag fick tänka mig att jag var mamma till två ufon. För den oinvigde låter det här säkert brutalt. Men det var precis så det var. Jag var mamma till två ufon som såg ut som vi andra, var helt normalbegåvade men hade ett helt annat sätt att tänka och fungera på. Från och med den dagen tänker jag på mig själv som mamma till två ufon. Ufomamman!Varje dag lär jag mig något nytt om hur mina ungar fungerar och jag försöker att i möjligaste mån göra vår värld begriplig för dem.Var på möte i Fjortons skola idag. Ett bra men jobbigt möte. Fjorton ska få träffa en terapeut för att arbeta med sina tvång och fobier. Fjorton har gått med på att träffa honom en gång tillsammans med mig och hans pappa. Sen får vi se. Åkt kors och tvärs för att samla in intyg för tillfällig föräldrapenning. Kliniken här och Bup där. Allt är en enda röra. Jag har inte orkat ta itu med det under ett par års tid så det är mycket att reda ut. Jag har levt på ett lån jag tog för att renovera badrummet. Nu är lånet förbrukat och räkningarna bara väller in. Nu är det dags. Nu måste jag få ordning på allt.

Järnet till Försäkringskassan för att hinna i tid. Genomgång av två års papper. Huvudvärken tilltar.

Mäklaren som jag mailat angående en lägenhet ringer. Pulsen går upp. Flytta! Ett stort steg för vår lilla familj. Men orkar jag se allt som måste fixas med huset men aldrig få varken tid eller ork till det?
När mäklaren ska öppna mitt mail jag skickat till honom lägger hans dator av. Åh, hjälp har jag smittat hans dator med något? Han skulle återkomma när han pratat med säljaren om att eventuellt få se lägenheten före visningen. Han har inte hört av sig ännu. Kanske hade han numret på sin dator? Tänker snabbt igenom vilka fler jag mailat till. Bup, men de har väl ändå bra skydd för sina datorer?

TACK, ni som kommenterat på min sida. Jag kan inte beskriva hur mycket det värmer att få gensvar från andra som kan förstå, som kanske också befunnit sig där jag är nu.

Tack och kram!